Promenaderna får Ulla Genberg att må mycket bättre

Promenaderna får Ulla Genberg

Det har hunnit gå några år sedan Ulla Genberg fick sin KOL-diagnos. Hon är noga med att följa råden med dagliga promenader och går på de kontroller hon blir kallad till. Nyligen gjorde hon den första spirometrin på över två år.

/TEXT ANNA HJORTH

Ulla Genberg är 85 år och bor i närheten av Skanstull på Södermalm i Stockholm, på en stor och trafikerad gata. Men det är också nära till promenadstråken längs Årstaviken och Hammarbyhamnen.
– Jag går ut varje dag. Men jag går inte snabbt, för jag behöver stanna ofta och sträcka upp armarna när det känns som att luften inte kommer ner i lungorna. Då vill jag stå still och lugna ner mig, för det kan bli lite av en panikkänsla annars. Men om jag sträcker mig så kan jag andas lugnt igen, säger hon.

Det är KOL-sjuksköterskan på mottagningen på vårdcentralen som har uppmanat till att verkligen gå de där promenaderna.
– Hon säger att det sämsta man kan göra är att stanna inne och inte gå ut alls. Så jag försöker hålla i, även om det tar emot ibland, säger Ulla, som fick sin KOL-diagnos för ungefär sex år sedan. Men redan 2008, inför en hjärtoperation, gjorde hon den första spirometrin. Då visade inte resultatet på KOL, men hon uppmanades att sluta röka inför operationen. Vid en kontroll 2016 hade lungkapaciteten blivit sämre och KOL-diagnosen var ett faktum. – Jag hade ju rökt sedan slutet av 50-talet, och dessutom varit passiv rökare i hela mitt liv. De säger ju att det har stor betydelse. Mina föräldrar var inga storrökare men de rökte inomhus, som man gjorde då. Och när jag började jobba så rökte alla i lärarrummet, det var inte tal om något rökrum. När Ulla fick sin KOL-diagnos hade hon inte så stora besvär. Men de senaste åren har hon känt sig alltmer påverkad av sjukdomen. – Jag har ofta jobbigt att andas numera. Samtidigt är det svårt att veta vad som är vad, jag har blivit äldre och det påverkar ju också. Sedan beror det lite på vad det är för väder. Jag tycker att det känns sämre när det är fuktigt och kallt ute.

Normalt sett går hon på kontroll hos KOL-sjuksköterskan en gång om året. Men under pandemin tog de inte emot patienter, vare sig för spirometri eller andra besök.
– Allt sådant har ju varit inställt. Man förstod väl ganska tidigt att det inte var bra att låta någon blåsa ut en massa luft som kunde sprida virus. Men nu har jag varit där och blåst igen, och det visade sig faktiskt att jag hade blivit lite bättre, säger Ulla. Under pandemin var hon hänvisad till telefonkontakt med KOL-sjuksköterskan, främst för att få ny medicin utskriven. En gång om dagen inhalerar hon sin medicin och tycker att det funkar bra. Och för att träna lungorna blåser hon i ett rör några gånger varje dag.

Pandemin påverkade Ullas liv på flera sätt. Hon ingick i riskgrupp både på grund av sin ålder och KOL-diagnosen.
– Jag förstod ju att det var en förhöjd risk, men jag var inte särskilt orolig. I början undvek jag en massa saker, som att handla och åka tunnelbana. Men jag blev så less så jag höll på att bli tokig, så efter ett tag började jag åka kollektivt med munskydd när det inte var rusningstid. Nu har jag kommit igång med konstutställningar och annan kultur igen, det känns väldigt skönt.