Med ny njure har Carina en vardag utan diabetes

Carina Viberg fick diabetes när hon var tio år. Hennes liv har kantats av regelbundna kontroller och provtagningar, vilket gjorde att vården upptäckte njurarnas försämrade kapacitet långt innan Carina gjorde det. /TEXT CATHARINA GISBY / FOTO ELIN NERPIN

Det var när Carina Viberg var runt 30 som hennes läkare konstaterade att drygt tjugo år med diabetes (av typ 1) började påverka njurarnas funktion på ett allt mer negativt sätt.
– Då hade jag fött två barn och levde som småbarnsföräldrar gör, rätt hektiskt.

Carina hade turen att ha duktiga läkare på sjukhuset i Örnsköldsvik som visste precis vad de gjorde, en diabetesläkare som till exempel satte in blodtrycksmedicin tidigt för att minska belastningen på njurarna, och en njurläkare som senare i god tid ställde Carina i kö för transplantation av både njurar och bukspottkörtel. För nio år sedan var det dags att ta det steget. Carina Viberg var då 46.
– Jag var enormt trött och orkade knappt ta mig uppför en kort trappa. Blodvärdet var också riktigt dåligt.

En ny njure placerades i Carinas ljumske, men de gamla togs inte bort.
– Det är så man gör när njurarna i sig inte är drabbade av någon allvarlig sjukdom, förklarar hon.

Bukspottkörteltransplantationen var både mera riskfylld och mera komplicerad. Men när Carina Viberg vaknade upp ur narkosen var det till en vardag utan varken njursvikt eller diabetes.
– Jag, som har haft diabetes under större delen av mitt liv, har i dag en bukspottkörtel som producerar insulin och jag har en ny njure som funkar jättebra. För mig är det fortfarande ofattbart.

Carina har tack vare rätt läkemedel i rätt tid aldrig behövt dialys och har heller inte varit sjukskriven (bortsett från två månader i samband med transplantationen) utan arbetat heltid.
– Jag har sjukvården att tacka för mycket. Det ser inte likadant ut över hela landet, tyvärr. Det är inte lika för alla./P