Så enkelt kan en folksjukdom upptäckas

Ett blodprov och ett urinprov, det är vad som behövs för att vården ska kunna upptäcka om en person har kronisk njursjukdom, i dagligt tal det vi kallar njursvikt. Dyrt är det inte heller. Kostnaden ligger någonstans mellan 50 och 100 kronor för båda proven. ”Just do it”, säger Maria Eriksson Svensson, professor i njurmedicin på institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet.
/Text Catarina gisby

Kronisk njursjukdom, eller njursvikt, kallas för den tysta sjukdomen. Den kommer smygande och ger till en början inte några direkta symtom. Det vanligaste är att man känner sig lite trött, men det kan man ju vara av en mängd olika orsaker.

Ofta tar det många år innan sjukdomen diagnostiseras, och då kan den redan ha hunnit gå långt. Det finns till exempel en ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar om man har en nedsatt njurfunktion.

En av tio svenskar beräknas gå runt med en mild eller måttlig njurfunktionsnedsättning.
– Kronisk njursjukdom är inte bara en tyst sjukdom, det är också en folksjukdom, säger Maria Eriksson Svensson.

Vad krävs det för att vården ska upptäcka sjukdomen?
– Det vi vill är att man screenar patienter som löper högre risk att drabbas av njurfunktionsnedsättningar, och det är till exempel personer som har högt blodtryck, diabetes, hjärtkärlsjukdomar eller människor som har opererat bort en njure, berättar Maria Eriksson Svensson.

Screeningen skulle kunna göras relativt enkelt. Det handlar om att ta ett blodprov för att bestämma njurarnas filtreringsförmåga, och om att låta patienten lämna ett urinprov för att man ska kunna se om det finns någon äggvita i urinen, som kan vara ett tecken på njurskada. Båda proven kostar tillsammans 50 till 100 kronor, enligt Maria Eriksson Svensson.

Diabetespatienter går på regelbundna kontroller och då tas ofta de här proven. Men övriga personer som löper hög risk att drabbas av njursvikt följs inte upp på samma sätt. Det är primärvården som ska ta hand om dem, och de måste boka sina läkarbesök själva.
– När proverna sedan har tagits är det också viktigt att någon ser resultaten och eventuellt ställer diagnosen kronisk njursjukdom. Kommen så långt finns det dock bra behandling som bromsar försämringen av njurarnas funktion.
– För ungefär tjugo år sedan upptäckte man att det finns blodtrycksmediciner som även är njurskyddande, de så kallade RAAS-blockerarna. Därefter har det under de senaste åren kommit diabetesmediciner, SGLT-2-hämmare och GLP-1- receptoragonister, som visat sig förebygga även hjärt- och njurskador, och på de senaste två åren har det kommit ännu fler läkemedel som bromsar njurfunktionsnedsättningen (MRA:s).

Ett hejdat sjukdomsförlopp påverkar förstås både livskvaliteten och livslängden hos den enskilde. Ju svårare njursjukdom, desto mer begränsat tvingas man ju leva. Och antalet levnadsår blir sannolikt färre.

Det finns en stark koppling mellan diabetes och njursvikt. Bland annat leder det höga blodsockret till njurskador. Patienter med typ 2 diabetes har ofta också högt blodtryck, övervikt och höga blodfetter, vilket sammantaget ökar risken för njurfunktionsnedsättning.

Diabetesvården har utvecklats mycket på senare år och det märks inom njurmedicinen. För 30 år sedan behövde nästan dubbelt så många patienter med typ 1 diabetes dialysbehandling eller transplantation jämfört med i dag, fastän fler personer har typ 1 diabetes numera.
– Trots dessa framsteg är diabetes, och då framför allt typ 2 diabetes, den vanligaste orsaken till att människor behöver njurersättande behandling, säger Maria Eriksson Svensson. Årligen börjar 1 100 människor med dialysbehandling eller njurtransplanteras i Sverige./P

Maria Eriksson Svensson