Ett livsverk för patienter med psykisk ohälsa

Chris, vi är glada över att välkomna dig till Making More Health Together 2022. Du är en av paneldeltagarna för sessionen om "Wellbeing in Changemaking & Changemaking for Wellbeing". Vad ville du ha ut av evenemanget i Ingelheim, Tyskland?

Chris Underhill: Jag har känt människor från Boehringer Ingelheim i Storbritannien i flera år, och jag är seniorstipendiat i Ashoka, så jag är väl bekant med företaget och särskilt med initiativet ”Making More Health”. Jag är glad över att få vara en del av konventet och att personligen få träffa många kollegor som jag beundrar. Jag kommer att delta i paneldiskussionen om psykisk ohälsa och jag ser fram emot en mycket intressant och insiktsfull diskussion.

Psykisk ohälsa är ett ämne som har följt dig genom hela ditt liv – professionellt och privat. Som tonåring kämpade du själv med psykiska problem.

Jag var en pojke på tio år när mina föräldrar bestämde sig för att skicka mig till England. De bodde på Korsika men trodde att det skulle vara bättre för mig att växa upp med familjen i London och gå i skola där. Tyvärr hamnade jag i en situation där jag inte fick ordentligt med mat. Jag var bokstavligen tvungen att gå på gatorna för att leta efter mat. Det var en jobbig tid och det slutade med att jag fick ett psykiskt sammanbrott och togs in på sjukhus.

Du var traumatiserad som barn.

Jag mådde dåligt. Jag kände mig ensam. Och på den tiden fanns det ett omfattande stigma mot människor med psykisk ohälsa. Läkarna gillade inte tanken på att jag skulle leka med andra barn. De var bra på grunderna, men inte så bra på empatin. Det var inte en bra situation för en liten pojke. Så småningom kontaktades mina föräldrar som då tog hem mig, men det tog mig över ett år att återhämta mig.

Sympati för människor med psykisk ohälsa

Du blev senare vad du kallar en "social entreprenör". Du grundade och ledde flera organisationer som arbetar med funktionshindrade och patienter med psykisk ohälsa. Hur hjälpte dina egna erfarenheter som barn dig i ditt jobb?

Jag kan inte dra en tydlig gräns mellan händelserna som hände i min barndom och min karriär. Jag tror dock att jag verkligen har en förståelse för hur det är att vara fast i en förvirrande situation, ha en psykisk obalans eller ha fått ett sammanbrott. Den empatin har jag verkligen.

Den första organisation du grundade redan 1978, var ”Thrive”. Du arbetade med personer med demenssjukdom – och grundtanken var att uppmuntra dem att börja med trädgårdsarbete.

Det låter kanske lite lustigt med tanke på det regniga vädret i Storbritannien, men det är faktiskt sant: Vi älskar trädgårdsarbete. Som före detta lantbrukare och även efter att ha undervisat i lantbruksvetenskap, insåg jag att trädgårdsskötsel har en enorm effekt på personer med demens. Om man får i gång dem i trädgården sitter de inte hemma och är ensamma. De har en hobby, de är utomhus, de träffar andra människor som de kan prata med. Sedan handlar trädgårdsskötsel för äldre människor också om minneshämtning. Du använder tekniker som du har tränat tidigare. Du har det i muskelminnet – och du kommer att få stöd av Moder Natur. Du ser direkt ett resultat: du planterar frön och får en planta. Naturen backar upp dig och gör en del av jobbet. Vårt program har visat sig vara mycket framgångsrikt.

Efter sju år i ledningen på Thrive började du arbeta med personer med funktionshinder och patienter med psykisk ohälsa i bland annat Afrika?

Det stämmer. Jag visste att Thrive var i bra skick och att organisationen skulle fortsätta att fungera bra utan mig. Jag ville göra något annorlunda och jag kände att jag kunde göra mer. 1985 startade jag ADD (Action on Disability and Development) och vi arbetade tillsammans med personer med funktionshinder i 13 utvecklingsländer. Senare nådde vi mer än 800 000 personer med psykisk ohälsa i 15 länder med organisationen BasicNeeds som jag startade 2000. Det är ganska intressant att det finns ett antal likheter mellan patienter med psykiska ohälsa i Storbritannien och i länder som Indien, Sri Lanka eller Ghana, nämligen att de är utsatta för stigma. En av de största skillnaderna är att resurserna är begränsade. Patienter i utvecklingsländer har små möjligheter att söka medicinsk rådgivning och att kunna få en diagnos.

Anordna sammankomster för patienter

Hur hjälpte du dessa människor?

Det var tydligt för oss: vi ville inte ge medicinskt stöd, utan ville stödja människor med psykisk ohälsa och deras familjer att få medicinsk hjälp från sin regering och, där det var möjligt, komma tillbaka till den sociala ekonomin. Om du som hjälparorganisation levererar medicin kan det skapa beroenden, vilket är mycket svårt att ta sig ur. Så vi uppmuntrade och stöttade sjukvården och deras personal. Vi ordnade sammankomster för människor med psykisk ohälsa. Vi frågade dem: Hur är din situation? Hur mår du? Vilka är dina främsta utmaningar? För de flesta av deltagarna var det första gången de kunde prata om sig själva. Det var terapeutiskt. Vi registrerade dem också till medicinska myndigheter för att ge tillgång och möjligheter att få en diagnos. Slutligen skapade vi arbetstillfällen för dem vilket var mest uppskattat.

Hur kan globala läkemedelsföretag som Boehringer Ingelheim bäst hjälpa patienter i utvecklingsländer?

Läkemedelsföretag har historiskt sett inte det bästa ryktet i utvecklingsländer. Men ett antal företag, med Boehringer Ingelheim i spetsen, har gjort omfattande insatser för att komma mycket närmare samhällena och bättre förstå vilka behov som finns. Detta är rätt sätt att arbeta och jag vill uppmuntra Boehringer Ingelheim att fortsätta och bygga vidare på dessa djupa relationer. Plus: Medicinerna från globala läkemedelsföretag är verkligen uppskattade. Mediciner – särskilt inom psykisk hälsa – har uppgraderats genom åren. Problemet nu är att regeringar i utvecklingsländer behöver köpa de senaste generationerna av medicin till sin befolkning. Det spelar stor roll om patienter får den första, andra eller tredje generationen av ett visst läkemedel. Att peka på dessa fördelar, diskutera och förklara är också en huvuduppgift för läkemedelsföretagen. Med rätt relation till regeringarna kan läkemedelsföretag stanna i landet i många år i motsats till icke-statliga organisationer, som vanligtvis är tidsbegränsade.